Finnish (Suomi)Svenska (Sverige)English (United Kingdom)
Vem är rädd för finlandssvensk dramatik?

dan_150När kritiker påstår att det saknas nyskriven finlandssvensk dramatik talar de egentligen om Svenska Teatern. I själva verket bubblar det av nyskrivet på annat håll.

I medeltal nästan tjugo premiärer årligen, ändå upprepas det som ett mantra: teatrarna satsar inte på ny finlandssvensk dramatik. Vad är det som inte stämmer? Är antalet för litet, är det på fel scener, av fel dramatiker, regissörer eller helt enkelt fel pjäser? Kan det vara så att teatrarna beställer och uppför nya texter, men utan att ge uppsättningarna en chans? Är det medierna som gömmer dessa våra egna berättelser? Och hur ser publiken på det hela, förs det en diskussion om innehåll – eller form?

Är detta ens en väsentlig fråga, när politiken i landet drivs mot större motsättningar, miljön fortsättningsvis tar stryk och världen styrs enligt girighetens logik?

Teatern är unik genom sin kollektiva grundidé: vi samlas under speciella omständigheter för att delta i ett mysteriespel, kanske för att hitta vår plats i den stora samhällskroppen. Konsten har i alla tider erbjudit en djupare förståelse för och andra medel att undersöka vad det är att vara människa.

Så hur står det till med det finlandssvenska dramat, som rimligen borde berätta våra historier? Anna Simberg på textkuvösen Labbet har kalla fakta. Under 00-talet såg årligen ett drygt dussin nya texter sin premiär, därtill radiopremiärer och dramatiseringar, totalt ett tjog. Varför de sistnämnda inte borde räknas med är för mej en gåta; dramatik och teater är en annan konstform än prosa eller poesi. Skall husdramaturgers arbete ses som självständig dramatik – varför eller varför inte?

I diskussioner om dramatik tror vi ofta att när t.ex. den passionerade teaterjournalisten och dramatikern Tomas Jansson påstår att det inte spelas tillräckligt nytt, då menar han egentligen Svenska Teatern, men glömmer att säga ut det. Men stämmer det, Tomas?

En fråga till teatercheferna på svenska teatrar i landet ger ett litet överraskande besked. Man spelar rätt mycket nytt. Och det gör även Svenskis. Självklart borde en offentlig diskussion föras om vad Svenskis gör med sitt nationella uppdrag, men det vågar ingen dra igång. Dramatikerna är måna om sina pjäsers möjligheter, andra i branschen vill inte blanda sig. Återstår ett allmänt knorr utan adress, udd eller konstruktivitet. Nu är det bara en slump att teatern vid utförsbacken nedanom Skillnaden just nu råkar spela Janssons ”Bunden”. Att Vasabladets recension av pjäsen inleddes med mantrat var däremot ett incitament till funderingarna här, liksom en intervju med Jansson i Hbl. Litteraturredaktören skriver med en fyllbults envishet att ”teater är ju pinsamt”. Det om något är pinsamt – för tidningen, för läsarna. Och luktar både malplacerat och rent obildat: teatern är de facto ett äldre syskonuttryck för konsten än litteraturen.

Variationer finns mellan scenerna. Lillan spelar mer sällan nytt än Åbo Svenska Teater. De fria teatrarna spelar relativt sett mycket, mycket mer ny finlandssvensk dramatik än institutionerna. Så byggs t.ex. Sirius repertoar upp av en tredjedel nyskrivet, och Klockrike bjuder ännu högre. Men det verkar som om det inte räknas? Definitionerna är tydligen flytande.

På Klockrike har vi allt sedan starten både spelat nya finlandssvenska texter och ordnat läsningar. Vårt senaste bidrag – i gott samarbete med Labbet – är en underhållande satsning, Drama Slam: åtta dramatiker läser själva tio minuter ur en ny pjäs. Ett forum som i sig visar på den bredd och det djup vi har. Det finns en massa fina manus som ligger i dolda datorfiler och bara väntar på en inbjudan. Vi hör debuterande nya namn, grand old man Bebbe Ahlfors har varit med. Finlands exportnamn nummer ett, vad gäller dramatik, klarar sig bra i jämförelse med ”Finnen”. Finsk teater skördar nämligen frukt av det långsiktiga arbetet bl.a. vid Teaterhögskolans dramaturglinje.

Alltför ofta spelas de nya pjäserna bara på en scen. Och endast på det ena inhemska. Men just nu lobbas det aktivt för att både texter och föreställningar skall kunna cirkulera mer i hela landet.

För en förändring i grundfrågan här krävs aktiva insatser från teatrar, regissörer – samt media och publik. Publiken bör få höra om historierna för att kunna ta del. Den förtjänar mer än enbart recirkulerade internationella hitpjäser på stora scenen. Det finlandssvenska dramat föds först i mötet med publiken.


Dan Henriksson
konstnärlig ledare för Klockriketeatern
ordförande för Teatercentrum

Nästa Drama Slam ges den 15.3 kl. 18 på Klockriketeatern i Helsingfors.
 
www.teatterikeskus.fi is supported by:
Arts Council of Helsinki Metropolitan Region
City of Helsinki
Ministry of Education